Uppåt, framåt, snabbare.

Johanna Flood

Det finns ett litet ögonblick som klår allt, alltid. Precis innan ett köp. Den där känslan av att släppa taget – nanosekunden i luften på väg uppåt mot ett bättre liv. Den där stunden när vi tror på allt gott som den där nya prylen, hemmet, resan eller appen ska föra med sig. Men så fort jag äger, slutar sakerna vara intressanta.

Några år senare får jag lägga en semester på att sortera mina förråd. När jag dör får mina barn lägga veckor på det. Ändå går jag och många andra på det om och om igen.

Att vi funkar så här är ingen nyhet. De gamla grek-romerska stoikerna ägnade decennier för millenier sedan åt att genomskåda människans svagheter. De ger oss en klarsynthet som många av oss behöver men få vill ha. Vi begär begäret mer än något annat, säger de och ramar in en av mänsklighetens största drivkrafter från problem historiskt sett, men som också kanske skapar mänsklighetens största problem nu och i framtiden.

Drogen heter dopamin. Åtråknarket som frisätts när vi shoppar och som gör att vi vill ha mer. Något större, bättre, lyxigare vad som helst. Dopaminet ger en tillfällig flykt från tomhet, tristess och tystnad.

Dopamindrogen fyller våra inre hål och skapar en längtan till en bättre värld. Den ger oss driv. Täpper till vår ångest med fiktiva pinnhål uppåt. Mot ett påhittat bättre. Dopaminet har varit bra för mänskligheten och fört oss framåt från grottiden, men nu börjar den bli lite mer av ett bekymmer.

Klimatretorikern Maria Wolrath Söderberg säger att vi har låst in oss i ett system som bygger på mer. Vi tänker oss utveckling som något linjärt, uppåt.

- Det perfekta livet blir bättre och bättre. Det går inte att tänka att utveckling leder till att det blir mindre av någonting. Det perfekta livet handlar inte om att down-sizea.

- Dagens människor i vår del av världen förväntar sig inte att saker ska gå bakåt eller neråt, som tidigare. I en massa andra kulturer och tider har människor varit mycket mer beredda på att livet växlar. Att efter lugn kommer storm, efter god skörd kommer missväxt. Barn som föds dör. De senaste decennierna har vi börjat tro att vi kan kontrollera allt.

Stoikerna, ett gäng filosofer från romartiden vars filosofi kommer ha en viktig roll i den här boken, menade att det är vägen till nästa förvärv som gör oss kortsiktigt lyckligare, men att den typen av onaturlig hunger aldrig kan mättas. Överflöd har inget behov och inget slut.

Stoikerna visste för 2000 år sedan, vad dagens beroendeexperter vet. Greta Schettini, psykolog och beroendeexpert, berättar om våra neurologiska mekanismer och hur hjärnans belöningssystem funkar.

Dagens människor i vår del av världen förväntar sig inte att saker ska gå bakåt eller neråt, som tidigare

- Man kan lite förenklat dela in belöningssystemet i hjärnan i två delar: wanting och liking.

Det ena systemet, wanting, ger oss en belöning redan innan vi gör någonting härligt. Wanting är frisättning av dopamin som kommer när vi exempelvis känner lukten av något gott eller till och med bara tänker på någonting härligt som kommer hända. Det andra systemet, liking, är istället frisättning av endorfiner som kommer i samband med att vi gör något härligt.

När man utvecklar ett beroende är det många som upplever att det faktiskt inte är så gott eller härligt när de dricker, men att de ändå fortsätter göra det.  Detta kan förstås genom att liking avtar med tiden – man får helt enkelt ett mindre påslag när man väl dricker. Däremot blir wanting, dopaminpåslaget inför att man ska dricka starkare över tid.

- Jag tänker att det är väldigt lika med shopping. Det är sannolikt ett starkt påslag inför och när man shoppar. Sedan njuter man faktiskt inte så mycket av att ha på sig just det där plagget när man väl bär det.

- Jag tror att det kan vara hjälpsamt att ha förståelsen för detta om man vill minska eller sluta med någonting, som exempelvis shopping.

Mycket forskning visar att driften mot bättre har nått en tipping-point för mänskligheten och hela planetens rikedom. Dopaminet bidrar till att vi nu fyller vår värld med växthusgaser, sopberg, dödar mat, djur, skog och insekter och förstör luften och svalkande badvatten – för att nå nästa level i en trappa som aldrig tar slut och inte leder någon vart.

Drogen som räddade oss som art, har i takt med koldioxidutsläppen förvandlats till vår fiende. Prylarna vi köpte för att må bättre är tillverkade av lågavlönade människor med vidriga arbetsvillkor i Asien och Afrika och förstör planeten.

Vi kanske borde ta itu med vårt beteende och agera mer rationellt, som en stoiker?